Mitt första möte med Borgehage inträffade en försommarkväll 1988. Solveig och jag hade kört åtskilliga mil i skilda väderstreck och just som västerhimmeln färgades av solnedgången styrde vi in på Borgehagevägen. Så gjorde vi ännu ett avtag och hamnade på alvarsstigen mot Sollidens Victoriagrind. Trötta som vi var trotsade vi skylten ”Camping
förbjuden” och slog upp tältet mitt bland enbuskarna.
BORGEHAGE. Föga anade vi då att vi ett år senare nästan dagligen skulle promenera utmed just denna väg som för länge sedan fungerat som kungaparets infart till Solliden. Då hade vi köpt stället som stugletar-påsken 1989 utannonserats på mäklarverandan inne i Borgholm. Stugan hade inte varit lättfunnen, dold som den var bland enar och slån i landborgsbranten.
Mitt i den svårforcerade terrängen stod en vindpinad fiskarstuga,
ditfraktad från Färjestaden och uppallad på några cementstolpar. Ödemarkskänslan förstärktes av ett övergivet stenbrott, som trots allt vittnade om att här en gång rått febril verksamhet. Snart skulle studiet av Räpplinge sockenbok klargöra att den kullriga marken kring ekarna på landborgens krön dolde ett stort antal järnåldersgravar. Tomten var dessutom avstyckad från ”postgeneralen” Gerhard Horns stora fastighet, till helt nyligen bebodd året runt och nu ägd av Östen och Karin Karlsson från Taberg.
Som på de flesta andra håll på Öland vilade också denna snåriga mark på urgammal kultur, det var bara att tyda tecknen! Fadern till mannen som gjort karriär i postverkets jugendpalats vid Vasagatan i Stockholm var son till den legendariske prosten Johan Peter Horn i Räpplinge. Horns främsta församlingsmedlem var drottning Victoria som utnämnde honom till hovpredikant.
Kanske fick vördig hovpredikanten ögonen på just det här stället en himmelsk dag då
han svettades bland hovdamerna kring den promenerande drottningen? Ty just här på landborgsstigen brukade hon antingen rida eller fotvandra och vid en glänta med utsikt
mot sundet brukade hon pausa. Härom vittnar resterna av vad som fortfarande kallas Victoriasoffan.
En annan av det begynnande 1900-talets celebriteter som gärna promenerade åt detta håll, var bröderna Ivar och Torsten Kreugers mor Jenny på Hagaberg. Också konsulinnan
brukade avbryta promenaden vid en glänta med sjöutsikt. Även hon lät sätta upp en stenbänk, fast av betydligt varaktigare beskaffenhet. ”Kreugerbänken” står där ännu invid
forngravarna och så nära mitt lusthus att också jag kan avnjuta solnedgången
från densamma.
Ofta sitter jag där i funderingar över gravfältet bakom mig. Onekligen låg det nära till hands att gräva hövdingagravar i sanden och småstenen uppe på åsen som en gång varit ett rev och det enda av det blivande Öland som stack upp ur havet. Det var i brandgravarnas och den höga strandlinjens tid, då sundet var bredare och stora delar av nutidens artrika strandskog utgjorde havsbotten.
Dock låg sundet inte så nära att det i skymningen kunde återspegla skenet från kremeringseldarna. Närmast stranden var sjön prickad av långbåtar och segel och från dessa vikingaskeppens föregångare stretade en lång rad människor upp mot tingsplatsen och dess brandgravar. Bilden som fantasin målar upp, ackompanjeras av slagen på sköldarna, hästars gnäggande och asaprästernas mässande.
Det tidigaste Öland som nu kallas västra landborgen, från slottshöjden och söderut, gav underlag för en stig bland de gravrösen som nutidens vandrare likgiltigt går förbi. Under
sekler red här strandryttarna på spaning mot sundet som inte bara förenade utan också hotade med rövarskepp från alla Östersjöns stränder.
För mig strålar historien samman på den alvarsäng som kallas Midsommarplatsen och där majstången reses av byborna. Ett stycke bort på ängen ligger en skeppssättning. Överväxt hade den varit om inte Midsommarplatsens vårdare Kurt Lycksell klippt gräset runt stenarna.
Under vår första tid härute gavs då och då tillfällen att delta i de byvandringar som leddes av Borgehages hävdatecknare Ingemar Krusell, barnfödd i byn men med en karriär som poliskommissarie i Stockholm bakom sig. Inte hade jag anat att så mycket minnesvärt
rymdes i en liten by under knappt 200 år!
Snart var det läge att på egen hand genomforska Borgehage och då helst cykla utför Ölands sannolikt brantaste backe ned till badplatsen. Som hängiven badare fick jag otaliga
tillfällen att på badbryggan lära känna några av byns mest särpräglade personer under de avstressade former som uppstår när man endast är iklädd baddräkt. Flera av bisittarna
på bänken med vattnet porlande under oss är sedan länge döda eller utflyttade såsom estländaren, affärsmannen och kosmopoliten Piir eller makarna Douglas och Margot Lindahl som tillbringade vintern i Provence men i maj ”anlände till Öland med näktergalen”.
Högst levande och närvarande är arbetsledaren vid bryggutläggningen i juni och dess upptagande i september Pelle Grönberg, en av byns många andragenerationare, dessutom fallen från den forne åldermannen och hamnkaptenen Karl-Erik Grönberg, som visste allt om Borgehage.
Grönberg seniors roll har på sätt och vis övertagits av Ingrid Klefbäck, drivande kraft bakom Naturvårdsverkets Lona-projektet i Borgehage. Inför 200-årsjubileet har hon fotograferat en stor del av byns sällsynt artrika flora, dessutom samlat persondata om de gångna seklernas bybor.
Byns kärna omsluter två bondgårdar, varav Hasse Sjövalls sedan länge är nedlagd och Ronny Anderssons fortfarande har ladugården full av kor. Hasse vårdar lantbrukstraditionen på sitt speciella sätt: ladugården har byggts om till en hemtrevlig
bostad fylld av minnen från Hasses resor klotet runt. Ronnys ställning som Borgehages inofficiella centralgestalt baseras inte bara på utövandet av modernäringen utan också på vänskapen med kungen, insatserna som amatörskådespelare, Vasaloppsåkare och, när
snön tillåter, anordnare av skidtävlingar på Kungsgårdsalvaret. Bakom honom står hustrun Ingrid och den vitala modern Maj-Britt, Borgehages ”grand old lady”.
Ja, detta är en by som vandraren har svårt att bli trött på. Här finns en uppsjö av fascinerande människor, bofasta som ”sommarölänningar”, de senare i majoritet. Men
också avfolkad är byn tilldragande. Visserligen kan endast ett hus dateras från grundningstiden, men bebyggelsen är därför inte ointressant.
Den öländska radbyn framträder sällan vackrare än utmed Nedre Bygatan. Övre Gärdesvägen illustrerar med sina varierade byggnadsstilar något av utvecklingen
från koja till slott.
Den vandringsled som verkligen stimulerar och trots fritt gående kor drar till sig
borgholmsbor och turister, är landborgsstigen mot borgruinen med start vid kvarnbackens brevlådor. Skönast ter den sig strax efter midsommar då man vandrar över en gulvit-blå blomstermatta och luften är mättad av doft från allsköns örter, vildsyrén och törnrosor. Lägg därtill tonerna från näktergal och lärka och du övertygas om att här missade Carl von Linné något under sin öländska resa.
(Ur Ölandsbladet 8 mars 2018)
ULF BEIJBOM