Nedre Bygatan
BORGEHAGE. Årets stora jubileum på Öland gäller
Borgehage. Två sekler är visserligen ganska obetydligt
på en ö med historia från tider långt innan Sverige var
påtänkt. Men om byn strax söder om Borgholms slott
inte hävdar sig i ålder så gör den det i kraft av sin
skönhet och som inkörsport till kungliga Solliden. Nu
rustar byalaget för att sommarens firande skall rikta
blickarna både mot historiens källflöden och mot
utvecklingen framåt.
Om den öländska djurgårdsinrättningens förbannelse hävdes av Gustav IV
Adolf bör hans farbror och efterföljare Karl XIII hyllas för att han upphävde
fridlysningen av ekskogen så att utmarkerna kunde skiftas ut bland
jordbrukare. Den svårhanterlige ölandshövdingen Axel Adlersparre höll i
skeendet för 200 år sedan när de första moderna nybyggarna röjde mark
öster om muren som skyddat de kungliga ekplantagen. Visserligen fanns här
redan en och annan skogvaktarkoja, dessutom i det blivande bycentrumet ett
stenhus med hundraåriga anor. I övrigt härskade sly och vildtörne kring de
mäktiga lövträd som nu fälldes för åker och äng kring småstugor under tak
av torv eller spån. Denna hukande bebyggelse mellan landborg och sjö
bekräftade verkligen Love Almqvists ord om den svenska fattigdomens
betydelse! Många av pionjärerna var forna fattighjon som nu med spett och
spade hackade sig fram till torparstatus, ibland något pinnhål högre på
agrarsamhällets karga rangskala.
Borgehages historicus, framlidne kriminalkommissarien Ingemar Krusell
som forskat i kyrkböckerna och en faktarik kvarnbok, konstaterar att det
kommande halvseklet präglades av social misär med svält, farsoter, nödår
och stor barnadödlighet. Som annars i dåtidens fattig-Sverige dövade man
bekymren med i bykhusen bryggda och destillerade drycker som bultöl och
brännvin. Enligt sägnen öppnades också en lönnkrog i den äldsta gården
invid kvarnbacken. Då, hösten 1870, hade båtsmanskorpralen Anders
Krusell med familj flyttat in till byn, viket ett tjugotal år senare resulterade i
ett av Borgehages viktigaste företag, kvarnen på höjden. För att förklara
varför denna väldiga för 525 kronor inhandlade stubbkvarn kom att
representera emigrationens välsignelser får man gå till bröllopet i mars 1891
då sonen August gick i brudstol med grannflickan Ida Svensdotter. Efter
några veckor bröts smekmånaden av Augusts amerikaresa. Som så många
andra på 1890-talets Öland for han iväg för att tjäna pengar. Julen 1893
återkom August med tillräckligt många dollar för att köpa kvarn och utvidga
hemmanet.
Betydligt mer tragiskt ljuder berättelsen om torparen Alfred Andersson och
hustrun Amanda. Eftersom deras torp Gustafsberg råkade ligga just där
kronprinsessan Victoria ville bygga sitt sommarslott, löstes de ut och flyttade
in till Borgehage. Med växande barnskara och den nya torplägenheten fylld
av ekonomiska bekymmer beslöt Alfred att ta en tur till fattigdomens
förlossare i väster. Äldste sonen Einar blev följeslagare och mor Amanda
lämnades kvar med de sju återstående barnen. Hoppet om de utvandrades
återkomst med stinna plånböcker infriades på ett oväntat sätt. Hur skulle
Amanda veta att hennes Alfred grundat en ny familj med hustru och fem
barn inne i Amerika? Hennes antagande att mannen och sonen blivit
fördärvade skingrades tvärt genom hans plötsliga uppdykande. Nej, han
skulle inte stanna länge, men om Amanda bredde ut förklädet skulle han
fylla det med silverdollar! Efter att på detta sätt ha lättat samvetet återvände
Alfred till sin amerikanska familj. Amanda levde till 1942, hennes stuga, en
av Borgehages äldsta, övertogs av sonen Karl, en ogift särling, känd under
namnet Kallemanda.
Få händelser har påverkat Borgehage mer än byggandet av Solliden. Under
en rekognosceringstur i hästdroska överraskades kronprinsessan och
kungsgårdsarrendatorn Hjalmar Hultenberg av en regnskur just som de nått
kvarnbacken i Borgehage. De räddades från regnet av mjölnarfamiljen och
undfägnades med kaffe och nybakat. Viktoria prisade bullarna, överräckte
fem kronor och lovade återkomma, vilket också skedde sedan hon fem år
senare installerat sig på Solliden.
Många borgehagebor kom att engageras av slottsbygget, inte bara torparna
på Gustavsberg, Grönadal, Slöjdaretorpet och Bergdala, som efter att ha
köpts ut till stor del investerade i Borgehage. Många i timmermans- och
murartekniken kunniga fick arbeten på eller kring slottet, som grundläggaren
Noach Persson, vilken på meriterna som arbetsledare vid resandet av Carl
XV-monumentet på Höjden fick uppdraget att anlägga Sollidens hamn.
Vid denna tid var ett sextiotal borgehagebor skrivna i Räpplinge
församlingsbok. Ungefär elva var jordbrukare på smala tegar från
landborgen och ned mot sundet. På en fin dam som författarinnan Cecilia
Bååth-Holmberg gjorde byn ett grått och utdött intryck. Hon såg knappt en
ung människa för de flesta unga var i Amerika medan ”de gamla gubbarna
och gummorna voro betryckte och i stort bekymmer”. Inte desto mindre
fanns i det begynnande 1900-talets Borgehage förutom två kvarnar och en
smedja skola. bönehus, snickeri och, inte minst, brunnsborraren och
motorcykelägaren Canfield Anderssons närbutik i ett uthus strax intill
skolan. Detta var bara början på det stora skuttet mot en lysande framtid! De
kullriga vägarna slätades ut och kring dem och särskilt utmed sträckan mot
Solliden, byggdes allt präktigare sommarvillor med kulmen i det
slottsliknande Hagaberg som tändstickskungen Ivar Kreuger lät uppföra åt
föräldrarna, konsulsparet. I sinom tid skulle nuvarande kungens mor
prinsessan Sibylla överta Hagaberg med dess engelska park ned mot sundet
med tennis- och golfbanor, spegeldammar samt ädla träd och örtesängar –
det mesta sedan länge återerövrat av naturen. Stockholmare och annat fint
folk blev sommarölänningar som Vasateaterns ägare skådespelarparet
Martha och Hjalmar Lundholm på gården Rom intill sjökanten, tonsättaren
Moses Pergament och åt utmarken mot Tryggestad ”postgeneralen” Gerhard
Horn, son till drottning Victorias hovpredikant J.P.Horn i Räpplinge, eller
landskapsmålarna Emil Hagstöm och Josef Öberg.
Särskilt under efterkrigstiden började Borgehage pråla som en av Ölands
förnämsta sommarstugebyar i hägnet av kungliga Solliden och med
imponerande ”gräddhylla”. Allt det där är emellertid lappri jämfört med byns
naturskönhet som bjuder på ett övermått av fagert öländskt, från
näktergalslundarna kring Kungsgårdsalvaret med slottsruinen hägrande i
norr, till de av häggblom och törnrosor kamouflerade forntidsgravarna,
våranemonen kring vandrarens steg och en bländande utsikt mot sundet i
öster.
Ulf Beijbom i Ölandsbladet 2018-02-20
